Valpens uppfostran

När man pratar om att uppfostra sin valp så tycker jag det borde tas lika seriöst som att uppfostra sina barn, då valpen, likt våra barn, kommer integrera med andra människor och hundar i vårt samhälle.

För mig finns inget mer avskräckande än en högljudd, stökig hund som skäller i tid och otid, hoppar upp på dig när du träffar den, som rusar förbi dig igenom varje dörr, drar som en tok i koppel eller trycker ner din hand med skålen bara för att snabbt komma åt sin mat när det är dags att äta.
Min åsikt är att du kan lära hunden hur många tricks som helst men det kommer endå inte ge dig en lugn, avslappnad hund från dag till dag.

Jessies hundar

Därför är uppfostran och uppförande i mina ögon det absolut främsta och viktigaste du bör lära din valp. Med förståelse av vad alla ritualer och dess samband är så har man mycket
lättare till att få en lugn, trygg och självsäker valp. En hund som möter främlingar på ett mjukt sätt, en hund som väntar på sin tur och i helhet en hund som är lätt att ha att göra med, är en hund alla kan ta del av. Alla i omgivningen gynnas av det. Däremot är det samma om den blir ett problem, det är då även ett problem för din omgivning.

Jag kommer med tiden fördjupa mig med dessa inlägg för att hjälpa Dig förstå och kunna utöva dessa metoder hemma själv med din valp. Det är en drivkraft för mig att kunna hjälpa människor få en hund som inte hoppar upp på människor, som istället sitter ner stillsamt och väntar på direktiv från en lika lugn och konsistent ledare. En hund tvekar aldrig för en ledare. Utan att kräva respekt på ett hårt sätt, är min tanke att man istället med ritualer ska visa hunden att du är en kraft att räkna med.

Som socialisering, så är inte uppfostran raketforskning. Det är lättare än man tror så länge man har en förståelse för vad Hunden tycker är viktigt. Godis är inte något jag föredrar att jobba med i första hand, då det istället blir en rutin där valpen/hunden förväntar sig något gott i gengäld för samarbetet och i slutändan inte riktigt förstår uppgiften utan att en godbit lockar hunden igenom hindret. Det är bra som motivation, men i frågan om uppförande så är det inte optimalt.

Fråga vilken förälder som helst som värdesätter gott uppförande av sina barn. Dom skulle aldrig få för sig att locka barnen med godis för varje uppgift bara för att dom vet att med tiden, biter man sig i svansen. Min filosofi är att en hund ska vara fokuserad och förstå vad man som ägare väntar sig av den.
Det ska vara tydligt och lugnt.

Ofta möter jag människor som tittar ner på sin problemhund och vill lösa den biten först men jag av erfarenhet tittar alltid på handen som håller kopplet.
För det är ingen gammal klyscha ”det är ägaren som gör hunden”.
När vi som människor tar hem denna söta lilla valp eller omplaceringen som vi så osjälviskt öppnat våran dörr för, gör vi oftast första misstaget direkt. Vi tar in valpen från bilen till huset och låter hunden få bekanta sig med vårt hem. Den får oftast gå runt och lukta för sig själv medans vi går efter och tycker den är så förbaskat söt.

That´s fine. Tills valpen börjar ta över delar eller rutiner i vårt hem. Och det kan hända, utan att vi ser det, redan första dagen. Valpen blir istället exalterad och kanske i värsta fall markerar. Det ser vi ofta som en olycka, men det är i själva verket en kommunikation som säger: ”Nu är detta mitt och eftersom du följer mig överallt så är du också min”
Sakta men säkert växer fler problem fram. Du kommer hem och utbrister med högt tonläge ”Heeeeej hjärtat!!” ganska snart börjar den hoppa på dig när du kommer hem, du tar ett grepp om tassarna och säger fint ”nej, älskling, inte hoppa”.
Utan att veta om det har du skapat en värld för din hund som den tror sig fatta galoppen av och så plötsligt hoppar på alla, din mormor, din granne, dina syskonbarn ect.
Tills att den hoppar eller nafsar på fel person som plötsligt får dig att inse, det här är inte bra.

Så, okej, du har en liten mardröm i ditt koppel, vad gör man? Ofta ”löser” människor det själva, med frustration som bara gör saken värre, använder sig av olika koppel och selar, tränar den på hundkurser, eller så kommer man till någon som mig.
Varför det är viktigt att i det fallet ta hjälp, är för att hundcoacher och beteendevetare kan hjälpa dig se det du inte längre ser själv. Det är du som är problemet. Hunden är symptomet.

Men säg att man istället ska skaffa sig en valp, eller omplacering. Min filosofi är att hundar är vandrare, fiskar simmar, fåglar flyger och hundar vandrar. Dom kan redan från tidig ålder följa med flocken och trots många pauser så är dom snart uppe på benen igen.
En vuxen hund kan vandra i princip hela dagen. Där vi ofta gör felet är att vi vill få hunden att bekanta sig med huset, när det istället snarare borde vara att bekanta sig med området, sen huset.
Huset är, i hundens ögon en bråkdel av världen och det ligger i deras natur och instinkt är att utforska och vara nyfikna på omgivningen. Så ganska snabbt blir det stora vardagsrummet ingen större skillnad än en vattentank åt en val. Oavsett hur stort det är.

En sak jag kan verkligen reta mig på är dessa hundskolor som menar på att en valp inte ska mer än att gå ut och rastas några gånger på en dag, för att inte överstimulera hunden. Stimulering och socialisering kommer jag gå in på i nästa inlägg.
Har man barn och vet hur ens barn klarar av intryck så kan man i princip tänka detsamma för en hund. Men att inte vistas ute för att riskera över stimulans är bland det dummaste jag hört.

Apropå dumhet.
För cirka 15 år sedan var jag på en hundkurs i Delsjön. Vi samlades alla ute med våra hundar och vi skulle ha kurs om koppelträning. En liten stund in i kursen blev jag helt förskräckt. Den instruktören vi hade då berättade att när man vill ha hundens fokus eller att
den drar i kopplet, ta då änden av kopplet och piska den över baken.
Där stod hon dessutom och gjorde det på en hund som inte gjorde något annat än att vänta på hennes instruktioner.
Jag var helt förfärad och i chock.

Men att gamla metoder ligger i det gamla är jag glad för, tills jag för några dagar sedan var hos en kund som berättade att valpträningen hon var på ganska nyligen, tyckte man skulle göra samma sak!!
Där fick jag nog av denna okunskap och oförståelse för hunden, som med sin långa historia vid vår sida borde behandlas med bra mycket mer respekt än så.
Vi pratar om en relation som gått i arv i säkert mer än 15.000 år!

När du piskar en hund, är frustrerad eller blir arg på den, blir den inte bara rädd för dig, utan även försvagar du din roll som ledare.
Du ser svag ut eftersom du tar i mer än du borde.
En ledare är självsäker, trygg och lugn. Alltid. Den tappar aldrig humöret. Jag kommer fortsätta med dessa inlägg och hjälpa Dig att nå en djupare kontakt med din hund.
Det här är inte ens början på toppen av isberget som är vår relation till dessa fantastiska djur vi har sådan ära att ha vid vår sida.

Ta nu en promenad så länge, så hörs vi snart igen.

Jessies hundar

Kommentarer är stängda.